Krogtest: Trattorian
Var någonstans var jag och smörjde kråset i fredagens upplaga av Metro undrar kanske du? Svar: På nya italienaren Trattorian på Kungsholmen. Den var väldigt stoppa-servetten-i-skjortkragen-vänlig. Mobilfoto: Per Nunstedt.
Trattorian, Norr mälarstrand kajplats 464
3 av 5
Så fort Melker Andersson och hans kulinariska taskforce F12-gruppen startar ny krog är det aldrig någon fråga om vilken inriktning de tänkt sig. Öppnar de köttkrog så möts man omedelbart av vitkaklade väggar och köttyxor nerhuggna i griljerade skinkor och väljer de en lite mer asiatisk inriktning så inreder de med svartvita bilder på risbönder och en miljon punkter stora japanska skrivtecken.
Så fort man stiger in på den nyöppnade Trattorian i restaurang Kungsholmens gamla lokaler är det följdaktligen en liten (möjligtvis överdriven) bit av Italien som slår emot en. Det hänger kopparpannor i taket, står korgar med apelsiner i hörnen, det luktar vitlök och smält ost och på det rustika trämöblemanget sitter högljudda storfamiljer med servetten nerstoppade i skjortan och klagar på att servicen är för seg.
Det är familjärt, stimmigt och, naturligtvis, fullsmockat.
För även om en Jamie Oliver-gemytlig italienare kanske inte känns så där superhippt, så älskar vi svenskar ju ändå italiensk matkultur. Det verkar ju så enkelt när italienarna gör det. Bara svänga ihop något med ett par, tre av de fantastiska lokala råvarorna. Tyvärr har vi dock inte alltid samma klass här vilket gör att en tomatsallad med ingredienser från den lokala Konsumbutiken kan smaka helt väsenskilt från en tomatsallad köpt på en trattoria i Rom.
Så hur klarar Melkers svenskifierade Trattoria att laga den enkla, men svåra, italienska maten då? Väldigt bra, ska det visa sig.
Som antipasti inleder vi med lite friterat: zucchiniblomman (75 kronor) är både vacker, god och lagom stor medan fatet med skaldjur (140 kronor) är så väl tilltaget att det lägger sig som en frasig sordin i magen. Men vi tar nya tag och till primi piatti får vi in en godkänd saffransrissotto (145 kronor) och en ganska fantastisk ankravioli med tryffel (160 kronor). Den är mjuk, mjäll och jag får förutseende nog en liten sked att slurpa upp såsen med. Secondins Osso Bucco (215 kronor) faller isär fint och har djup smak medan Porchettan (160 kronor) serveras med större raffinemang, och i burgarform, på Il Tempo. Till dessert: perfekt Tiramisu och goda små mandelstrutar.
Lägg till att Trattorian har en separat matsedel för såväl barn som vegetarianer så är den sammantagna intrycket att det är sympatiskt, gott, familjärt men kanske inte alltid så där superspännande.