Min första fjällvandring i bilder
Ni vet den där västra delen av Norge som sticker ut i Atlanten där alla fina fjordar finns? Där var jag i helgen. Det kommer bli en artikel så småningom men här är lite bilder så länge.
Första dagen bodde vi i en liten hytte i ett friluftsområde som heter Fjordruta. Där gick vi upp för ett fjäll som hette Lillöra, men först fick vi ro över vattnet som ni ser på bilden. Båten var tydligen av en gammal norsk modell som inte förändrats sedan Vikingatiden – vilket också märktes eftersom den ärligt talat inte var särskilt smart konstuerad.
Mannen längst fram på bilden var vår norska bergsguide. Han var stenhård, såg ut ungefär som om en medlem i Band of horses hade blivit satt ut i skogen och tvingats klara sig själv. Trots att det var jättebrant och halkigt gick han hela tiden med händerna i fickorna och när vi fråga hur långt vi gått sa han att man räkna inte sånt när man går på tur i Norge. Istället räknar man höjdmeter. Vi hade gått cirka 350 höjdmeter sa han. Vi tyckte det där var väldigt coolt och gick sedan omkring och sa att vi hädanefter alltid skulle räkna allt i höjdmeter.
”Var bor du?”
”På Sveavägen.”
”Långt från Hötorget?”
”Äh, en två-tre höjdmeter.”
På kvällen åt vi lammsoppa och drack öl i kalasbyxorna medan överdragskläderna torkade över elden inne i timmerstugan. Det var oerhört mysigt.
Dagen efter åkte vi vidare mot Geiranger. Vi tog den berömda vägremsan Trollstigen som slingrar sig upp över högfjällen som en berusad kopparorm.
Kolla så sjuk den ser ut ovan ifrån!
Staden Geiranger ligger i slutet på Geirangerfjorden med fjällen på alla sidor och har, med rätta, blivit framröstad av tidningen National Geographic som världens vackraste plats. Väl där fick vi åka RIB-båt till en plats nedanför den övergivna norska gården Skageflå för att sedan ta oss upp längst en brant, nästan vertikal, stig.
Ungefär på mitten av bergväggen, på platån lite till höger om vattenfallet kan man se gården på den här bilden. Som ni kanske förstår är norsk fjällvandring ganska mycket hårdare än den svenska motsvarigheten, det är lite som att jämföra Burzum med Danny Saucedo. När vi kollat lite på de gamla husen fortsatte vi i alla fall upp mot toppen av berget för att sedan gå längst andra sidan tillbaka mot Geiranger där ett spa och en buffé väntade.
Tredje dagen spenderades i Ålesund. I början av 1900-talet brann staden ner och byggdes sedan snabbt upp – då helt i Jugendstil. Resultatet är ganska så häpnadsväckande. Efter att vi checkat in på hotellet åkte vi bort till fjället som ni ser längst bak till höger i bilden och började, naturligtvis, bestiga det.
När vi kom upp fanns där en ljungklädd platå som vi korsade och, på andra sidan långt, långt ner, låg där en vindpinad halvö i Atlanten som vi genast gick ner och undersökte.
På denna lilla halvö visade sig finnas både en mysig by, en fyr med fik och en sandstrand som var full av surfare. Tydligen kom där riktiga Atlantvågor och hade ett på grund av golfströmmen ett behagligt klimat. Ålesund, vilken fantastisk stad! Där ska jag bygga mig en timmerstuga en vacker dag!