Jonas Cramby

Jonas Cramby

Jonas Cramby

Krogliv och hemmamatlagning med Cafés matskribent.

Min helg: Jonas Cramby

Jonas Cramby  |  Publicerad 2019-05-21 16:09  |  Lästid: 3 minuter
Min fermenteringshörna.

Kommer ni ihåg det stora teppanyaki-debaklet anno 2010? Ungefär så här gick det till: ett stackars Stockholmspar blev intervjuad av DN bostad om sin nya lägenhet och gjorde ett par olyckliga uttalanden som i kombination med en totalt distanslös text och en ännu mer distanslös rubrik – ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”– lyckades reta total gallfeber på en hel nation. Folk delade artikeln på sociala medier, journalister skrev elaka krönikor och Henrik Schyffert skämtade om den i en krogshow. Inte minst den lilla detaljen att paret hade en teppanyakihäll i köket ansågs vara särskilt upprörande och snart blev det östasiatiska stekbordet själva symbolen för tanklös lyxkonsumtion och oblyg livsstilsonani. 

Jag skrattade väl lika gott som alla andra åt den där artikeln även om jag i hemlighet också skulle vilja ha en teppanyakihäll. Det vill jag fortfarande. Faktum är att jag antagligen redan har en massa grejer i mitt kök som skulle kunna reta gallfeber på folk. Bara i min fermenteringshörna, bild ovan, finns det antagligen material nog till en hel krogshow. Så när Svenska dagbladet frågade förra veckan om jag ville vara med i deras ”Min Helg”-spalt tvekade jag länge. Jag älskar visserligen formatet, både när det är frivilligt och ofrivilligt roligt, men jag var ändå lite nervös att jag skulle råka säga något som skulle få internet att dyka upp med högafflar och facklor. Men till slut tog jag mod till mig och så här blev det:

Min helg: Jonas Cramby

Jag jobbar hemma, är varannan vecka-pappa och det är överlämningsfredag – så min weekend börjar redan klockan 15.00 med att jag knäcker helgens första bira. Bara ljudet får livsandarna att vakna. Jag provar kläder, lägger en ansiktsmask och sätter på I am that I am med Peter Tosh på lite för hög volym. På mitt första jobb i en plåtindustri på Varaslätten blev jag introducerad till denna låt av en äldre, västgötsk rastafarian som var lika utanför som jag. Ända sedan dess har den varit en symbol för min individualitet och tro på personlig frihet. Snart blir jag dock lite trött och dåsig och känner inte alls för att göra något särskilt. Så min flickvän och jag äter charkisar och kollar tre avsnitt av The Good Fight istället.

Lördagen börjar som om mitt liv vore en Min helg-artikel i Svenska Dagbladet: jag mediterar, äter nybakat bröd från bageri Petrus och dricker två stora koppar Oolong från In the mood for tea innan jag går en långpromenad med hunden längs Monteliusvägen. Som vanligt är det fullt av turister som tar mobilbilder på Gamla Stan. Jag tänker att de kanske, möjligtvis, ser på mig som jag ser på locals när jag reser. Med avund och respekt. Jag försöker se så oberörd ut som möjligt när jag passerar dem. Men de verkar inte lägga märke till mig. När jag kommer hem sätter jag mig ner vid datorn för att skriva lite men som vanligt finner jag snart mig själv googlande grejer istället. Den här gången varför kanterna på pepperonin på klassiska New York-pizzor egentligen krullar upp sig i värmen? Det visar sig ha något med bredden på korvhornet vid stoppningen att göra. Skitsamma. På kvällen äter vi några smårätter i baren på Adam & Albins nya ställe Misshumasshu. Maten är god, men atmosfären är lite för Swedish House Mafia för att jag ska trivas så vi går hem tidigt. 

Söndagen handlar bara om en sak och en sak endast och det är söndagsmiddagen. Fy fan vad jag älskar söndagsmiddagar. När det kommer till söndagsmiddagar är jag en syditaliensk farmor. Jag hittade färsk poblano på Ica Liljeholmen tidigare i veckan så idag blir det mexikanskt: En Paloma och lite guacca och tortillachips till att börja med. Hembakta vetetortillas med grillad poblano, tunt skivad wagyu och pico de gallo till huvudrätt. En bit japansk rulltårta som min flickvän bakat till dessert. I efterglöden av den goda middagen räknar jag ut att, om jag bara sköter mig, borde jag ha cirka 2 000 söndagsmiddagar som den här kvar i livet. Det räcker för mig. Jag behöver inte mer än så. Jag skrapar upp den sista guaccan med ett chips jag hittar i knät.

Dela på Facebook
Tweeta