Jag ser på nyheterna att kristdemokraten och kommunministern Mats Odell gör ett utspel mot så kallade ”kamphundsraser”. Precis som de håller på med i Danmark, menar han, vill han också införa ett förbud mot hundraser som speciellt avlats fram för att vara aggressiva mot människor.
De senaste femton åren har jag haft ett flertal amstaffar (en av raserna Odell vill förbjuda) och förutom en oöverträffad hunkompis så har de också lärt mig en hel del om den mänskliga naturen. Så jag är inte ett dugg förvånad över att det är just en Kristdemokrat (med sin historia av homofobi) som inte ser det osmakliga med att följa just Danmarks (med sin historia av populistisk främlingsfientlighet) exempel när det kommer att lagstifta mot vissa raser.
Så säger jag att Mats Odell är en rasist bara för att vill förbjuda vissa hundar? Naturligtvis inte, det vore ju att förminska problemet med verklig främlingsfientlighet. Vad jag menar är bara att det är exakt samma mekanismer som klickar in i båda fallen. Att det avslöjar ett sätt att tänka som jag tycker är mycket obehagligt.
Så här är det nämligen: Det finns varken någon tillförlitlig statistik eller ens några argument starkare än återberättandet av ett gäng vandringshistorier för att man ska kunna peka ut vissa hundraser som farligare än andra. Svenska Kennelklubben påpekar gång på gång för publicitetstörstande politiker och sensationalistiska journalister att frågan med aggressiva hundar är ett ägarproblem, inte ett rasdito. Och att unga, arga människor väljer just ”kamphundar” att tuffa sig med är just på grund av den ”farliga” stämpel raserna fått – på 70-talet var det schäfern som ansågs vara livsfarlig (idag är det Sveriges största ras).
Och om man synar argumentet att ”kamphundar” avlats för att vara aggressiva mot människor så håller inte det heller. Tvärtom, de är de enda ras som aktivt avlats för att aldrig bita folk. Om man för en sekund bortser från faktumet att en väldigt liten del ”kamphundar” rent historisk faktiskt användes till hundslagsmål och att detta var väldigt länge sedan så kunde man, vid dessa tillfällen, ju inte ha en hund som bet domaren och ägaren eller som gick lös på publiken. Alltså avlade man uteslutande på hundaggressiva, men människovänliga, hundar. Visade en riktig kamphund ens den den minsta aggression mot en människa så avlivades den omedelbart.
Trots allt detta får man som amstaffägare leva med att folk skriker efter en på gatan. Det kan va jobbigt men samtidigt kan man säga att hunden fungerar som en en slags bullshitdetector. Man märker direkt vilka människor som begåvats med kritiskt tänkande och vilka som inte är intresserade av skrapa på ytan utan hellre litar på ”sin magkänsla”. Vilka som har en tendens att döma en hel grupp för vad några få individer gör , vilka som lättare än andra sveps med i en moralpanikvåg eller, tvärtom, är beredda att helt cyniskt utnyttja andra människors rädsla och okunnighet för sin egen skull.
Och är det inte exakt så homofobi, rasism och sexism funkar?
Min bullshitdetector Hopper.