Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Mitt inbyggda motstånd mot teater

Jag läser på journalisten Caroline Hainers blogg om de före detta narkomaner, livscoacher och brännskadeoffer som besökte ens skola när man var liten. De som stod lutade mot katedern i stentvättade jeanskläder och använde sina liv som varnande exempel.

Annons

Jag minns att jag tyckte att de var ett ganska välkommet avbrott i skolarbetet. De var entusiastiska och med ett tydligt budskap, de hade en intressant bakgrundshistoria och de fattade sig kort.

Vad jag däremot avskydde var teatergrupperna. Minns ni dom? De kom nästan alltid från Göteborg och spelade upp “barn”-pjäser med ett illa dolt vänsterbudskap iklädda unisextajts med saltränder runt armhålorna. Varje gång vi fick höra att det var teater på gång gick det ett besviket stön genom klassrummet. Och detta från elever som tyckte att dagen då man hade brandlarmsövningar var terminens absoluta höjdpunkt.

Det var nämligen så tydligt att de där teatergrupperna aldrig var där för vår skull, de hade inget intresse av att underhålla barn. De ville bara ha lite stadsbidrag så att de kunde få resa runt med några polare och göra det de älskar mest av allt: ATT STÅ PÅ SCEN!

Än i dag tycker jag ofta (men inte alltid) att det är en djupt genant upplevelse att gå på teater. Jag kan inte slå bort känslan av att det är som att titta på när någon onanerar. Och än i dag drar jag öronen åt mig när jag hör människor säga att de “BARA VILL STÅ PÅ SCEN!”. Det är som om de förutsätter att alla andra automatisk kommer vilja titta på.

Det får mig att tänka på ett citat av konstnären Sebastian Horsley:

“We can’t all be stars because someone has to sit on the curb and clap as I go by.”

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar