Mixed martial arts och jag

Jag har börjat träna MMA. Ni vet världens hårdaste fullkontaktskampsport, den i Ultimate Fighting. Och innan ni reagerar som en del av mina kompisar så erkänner jag direkt: ja, jag har ett machokomplex. Det har alla intressanta personer.

MMA är självklart en brutal sport, den går ju ut på att spöa sin motståndare, men samtidigt är den oerhört teknisk. Att som överårig, fysiskt obegåvad nybörjare lära sig den är som att försöka konstruera ett schweiziskt fickur samtidig som någon sparkar en i ansiktet. 

Igår hade vi lektionen jag fasat för hela terminen: brottningskast. För mig, som inte gjort en kullerbytta sedan mellanstadiet, var det en upplevelse av ren och oförfalskad skräck. I en och en halv timme blev jag kastad ner i marken av en träningskompis (Klas Ekman) som inte hade en jävla aning om vad han höll på med. 

Vid åtminstone tre tillfällen låg jag kvar på mattan och tänkte, ”Okej Jonas, så du har blivit totalförlamad. Lika bra att acceptera det direkt så att du inte bli bitter och sitter ensam i en mörk lägenhet och spionerar på grannarna resten av livet. Nu gäller det att se positivt, att omfamna livet och kanske lära sig åka slalomskidor i en sådan där liten vagn.”

Samtidigt kan jag inte vänta till nästa lektion.