Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Några ord om att vara pappaledig

Precis innan jul var jag på en fest där jag småpratade lite med en ytligt bekant. När jag berättade att jag precis gått på min pappaledighet sa han,
– Åh fy fan va tråkigt!
Han fortsatte att berätta om hur uttråkad han var under sin pappaledighet, hur han brukade bära sitt barn i en Babybjörn och gaffatejpa fast en nappflaska i munnen så att han fick händerna fria att snickra lite.

Annons

Jag minns att jag blev lite småchockad av det där. Så där säger man väl inte? Jag hade ju sett fram emot min pappaledighet oerhört mycket, den skulle ju bli jättetrevligt. Jag skulle ju fika, gå på stan och kanske skriva färdigt min roman.

Nu, sex månader in, kan jag konstatera att snubben på festen hade mer rätt än jag först trodde. Det är inte speciellt kul att vara pappaledig. Särskilt inte om man, som jag, i grund och botten tycker om att jobba. Det handlar ju nämligen inte ett dugg om att du som pappa ska ha det trevligt, fika och gå på stan. Utan något helt annat. Jag skulle vilja jämföra den dagliga omvårdnaden med att gå på gym: det är tungt och man gör det ofta för att man måste, istället för att man vill. Och det är först när man ser resultaten som man inser varför man ansträngt sig.
Resultatet i detta fall är en närhet med ditt barn som är svår att uppnå på annat sätt. Och det är precis därför jag tycker att det är så bra att vi i Sverige gör en stor grej av det här och tjatar på alla pappor att skärpa sig och dela på föräldraledigheten med sin partner. Inte främst för att de ska dela en börda, utan för att även mannen ska få ta del av ett privilegium.
Författaren Michael Chabon skriver träffande och vackert om just det här i sin nyutkomna essäsamling Manhood for amateurs:
“The truth is I don’t want to be a good dad out of egalitarian feminist principles. Those priciples – though I cherish them – are only a means to an end for me.
The daily work you put into rearing a child is a kind of intimacy, tedious and invisible as mothering itself. There is intimacy in your contact with their bodies, with their shit and piss, sweat and womit, with their stubbled kneecaps and dimpled knuckles, with their underpants as you fold them, with their hair against your lips as you kiss the tops of their heads, with the bones of their shoulders and with the horror of their breath in the morning as they pursue the ancient art of forgetting to brush. Lucky me that I should be permitted the luxury of choosing to find the intimacy inherent in this work that is thrust upon som many women. Lucky me.”


Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar