Jonas Cramby

Jonas Cramby

Jonas Cramby

Krogliv och hemmamatlagning med Cafés matskribent.

Några ord om Ullared

 |  Publicerad 2009-11-11 12:09  |  Lästid: 2 minuter
Ett par kommentatorer här på bloggen har påpekat hur deprimerande måndagens avsnitt av Ullared var. Nu har jag precis sett det och jag kan bara hålla med, där första avsnittet kändes spexigt och tillgjort var detta en kolsvart tv-såpa om mänsklig fåfänga och förgänglighet. Det var exakt en sådan dokusåpa som utlänningar, vars bild av Sverige formats av Ingmar Bergmanfilmer, tror att vi har.
Och orsaken till detta är den insiktsfulla lagerarbetaren Morgan
Definitionen av komedi sägs vara att man kan skratta för att man vet att det inte gör ont på riktigt, Hjulben trillar ber för ett stup och får ett städ i huvudet och det är kul för vi vet att han kommer bli okej. När det gör ont på riktigt, men fortfarande är roligt, är det en så kallad svart komedi. 
Till slut når man en gräns då den förmodade komedin inte ens är rolig längre. 
Den nådde Ullared i måndags när Morgan fick frågan om han saknar att ha en partner. Hans svar är så fullt av undertext att tv-rutan riskerar att spricka och det är inte för att han är tragisk man får en klump i halsen, utan för vi alla är det. Det är den universella känslan av att inte vara tillräckligt uppskattad och att inte ha nått så långt i livet som man önskar som gör scenen så sorglig. Morgan är bara modig nog att klä den i ord.
Denna scen färgade sedan, i alla fall för mig, resten av programmet. Jag kunde inte se de ”lustiga” avsnitten om shoppinggalna kvinnor och deras griniga män som något annat än metaforer för det ”meningslösa i människans strävande”, som Bergman skulle ha sagt.
Här nedan har någon klippt ihop Morgans scener i programmet. Jag kan ifrågasätta valet att lägga på sorglustig Napoleon Dynamitemusik, för det här är inte roligt, det är ren och skär dokusåpa-existensialism. Se klippet på egen risk.
Dela på Facebook
Tweeta