Min hälsoprincip är att aldrig tillåta sig bli varken tjockare, smalare eller mer otränad än att man när som helst skulle kunna bege sig ut på ishavsexpedition. Just nu är jag inte i den formen kan jag erkänna. För mycket tid framför datorn i kombination med alldeles för mycket 11-årig fjällko om heter Stina har återigen gjort mig till en slö och håglös soffsittare och inte den internationelle äventyrartyp av Indiana Jones-snitt jag var så sent som i höstas (typ).
Men nu ska det bli ändring på det (igen)! I sommar är det nämligen bestämt att jag ska utföra en bestialisk fysisk prestation tillsammans med Stark som en Örn-Kalle och hans topptränade militärkompis James. Och för att klara det måste jag börja köra stenhårt redan nu. Jag har nämligen klurat ut en grej: Jag är ingen träningsmänniska. För att jag ska palla att träna måste jag göra det inför nåt och jag tränar alltid exakt så mycket att jag precis klarar av det. Ibland mindre, men aldrig mer. På ett maraton har man till exempel sex timmar på sig innan de släpper på trafiken. Min tid: 5.56. Och på Svalbard så hade vi ungefär 500 meter kvar till stan när benen inte längre bar mig utan jag tvingades varva vandradet med att ligga i fosterställning och lipa.
Och sommarens utmaning, tror jag, får de andra att framstå som en dag på Selma Lagerlöf spa.