Om morgonrockar

Min kompis Klas fyllde år igår. Idag skickade han mig det här mailet:

“Jag fick en sjukt snygg rökrock i födelsedagspresent. Ser inte alls ut som gammal farbror, utan som ett snyggt alternativ till morgonrockar (ett plagg som jag annars associerar till kisslukt).”

Jag skrattade gott åt det där mailet för jag har också alltid tyckt att det finns något lite äckligt med morgonrockar. Det är ett sådant intimt slags plagg att det nästan är mer obehagligt att se en granne gå och slänga soporna i morgonrock än om denne skulle vara spritt språngande naken.

Jag har också ett ganska störande morgonrocksminne: Jag bodde ihop med en tjej som var väldigt ordentlig av sig. Hon ville ha saker och ting på sitt sätt och varje gång hon varit bortrest gick hon en inspektionsrunda genom lägenheten för att se om något förändrats medan hon varit borta. Jag var alltid väldigt nervös under de där inspektionerna.

Under en av hennes jobbresor hade jag i alla fall en ganska vild efterfest i lägenheten. Det blev sent och snart var det bara jag och en bekant till en bekant kvar, en tjej som satt väldigt länge på toaletten. Min flickvän skulle komma tidigt morgonen efter och jag blev rädd att tjejen somnat där inne så jag knackade försiktigt på. Då kom hon genast ut. Hon hade min dåvarande flickväns Ralph Lauren-morgonrock ihoprullad i händerna, sträckte över den till mig och sa:

– Det fanns inget toapapper så jag använde den här.

Jag stod helt tyst med morgonrocken i händerna och tänkte på hur irriterad min dåvarande flickvän kunde bli om jag typ glömt vattna blommorna. Hur skulle hon reagera över det här?

– Och min ring är borta, fortsatte tjejen. Hittar du den så kan du väl slå en signal?

Hon gjorde tecknet för telefon med högerhanden, blinkade och gick ut genom dörren. Tre dagar senare hittade min då varande flickvän ringen. Den låg i kylskåpet, av någon anledning invirad i plasten runt frukostosten.