15.30: Det är med lätta steg jag går mot dagis. Efter förra årets misslyckande med bongotrummorna och årets halvtråkiga och – ärligt talat ganska underliga – val av födelsedagspresent är jag övertygad om att min dotter kommer älska vad jag köpt till henne. När vi kollar på tv ihop har jag nämligen lagt märke till hur intresserad hon blir så fort de visar reklam för zhuzhu-pets – små batteridrivna hamstrar med punkrockfrisyrer. Så en sådan har jag köpt!
Så fort vi kommer hem ger jag min dotter paketet som hon ivrigt börjar riva upp.
När en liten tuss av hamstern tittar ut ler hon förväntansfullt och jag tänker att jag måste vara världens bästa pappa. Hon vecklar upp pappret helt och stirrar sedan på den lilla batteridrivna hamstern i ungefär tre sekunder…
… innan hon börjar skrika rakt ut i luften. Ni vet i skräckfilmer när den enda överlevande cheerleadern hittar sina klasskamrater styckade i källaren hos den galna vaktmästaren? Exakt så skriker hon. Först en lång ton, sen en kort paus, sen en lång ton till. Det är som om jag har mördat nån och slagit in dem i Åhlenspapper. Det är fruktansvärt. Jag tar hamstern och sätter ner den på golvet. Jag tänker att hon kommer lugna sig när hon ser den urgulliga lilla leksaken kila omkring på golvet och utstöta sina charmiga små läten. Men det blir bara värre.
Hamstern kilar nämligen rakt mot min dotter och hon skriker först sitt skräckfilmsskrik för att sedan vända sig om och fly på alla fyra ut i hallen. Det låter precis som när en tax försöker springa på ett nybonat stavparkettgolv. Jag jagar ifatt hamstern, slår den ett par gånger med en ihoprullad tidning och gömmer den sedan bakom några kokböcker i en bokhylla. Jag går och hämtar det där satans kassaskåpet hon fick av min flickvän i morse och så fort min dotter ser det slutar hon gråta. När hon fått pilla med nycklarna ett tag är hon helt lugn igen.
45 minuter senare, när min flickvän kommer hem från jobbet, sitter jag fortfarande vid köksbordet och stirrar rakt ut i luften.