Referenskyckling recenserad

När min flickvän hörde att jag skulle laga mig igenom hela In Search of perfection anmälde hon sig genast som frivillig smakdomare och matrecensent. Hon hade dock knappt tillträtt tjänsten innan hon högljutt började ställa krav om att jag skulle laga vad hon kallade ”referensrätter” också. Alltså den vardagliga versionen av de rätter Heston Blumenthal gör perfekta i sin bok. Jag tyckte att det lät asjobbigt, men min flickvän gav sig inte.

– Hur ska jag rättvist och professionellt kunna ge ett utlåtande om en så kallad ”perfekt” maträtt om jag inte får prova en referensrätt samtidigt?, sa hon. Va? Va?

Vi bråkade om det där tills vi kom överens om att jag ska laga referensrätterna ett par dagar innan jag försöker mig på den perfekta versionen. Så så här är blev den, min referenskyckling:

För er information så gjorde jag den med en ICA-kyckling efter ett halvt ihågkommet gammalt Jamie Oliverrecept – citron i hålet, smör under huden –  och serverade den med potatismos, sås och haricot verts. Det tog ungefär en timme och kostade runt hundra spänn. Det ska bli spännande att se om Hestons kyckling, som tar ett dygn att göra och som kräver en massa specialutrustning, verkligen kommer lika många gånger godare som den är jobbigare att göra.

Min flickvän satt länge och petade i kycklingen, smaskade och smakade på den. Hon höll upp små bitar på gaffeln och lät ljuset spela på dem. Jag satt nervös, som Michel Roux med A.A Gill i matsalen, och väntade på utlåtandet. Till sist sa hon:

– Den var väl god. Inget speciellt egentligen.