En jobbig sak med att bli vuxen är att hur förkyld man än blir så får man sällan feber. Hur risig man än känner sig så visar termometern ändå alltid 36.7. Detta är oerhört irriterande, eftersom det inte är officiellt synd om någon förrän han eller hon har åtminstone 37.8. Detta är ju för övrigt febertermometerns främsta funktion numera: att mäta hur synd det är om någon.
Men så i förrgår kände jag att jag faktiskt MÅSTE ha feber. Jag sov nämligen halva dagen under ett duntäcke med frossbrytningar och drömde om en maskin som gjorde damskor. För att få ut maximalt med sympati ur min flickvän väntade jag dock med att ta tempen tills hon kom hem. Jag ville att hon skulle se gradantalet direkt på termometern, ja jag hade inte ens ätit några värktabletter under hela dagen för att på så sätt påverka resultatet. Och för att inte avslöja att det var sympati jag var ute efter hade jag till och med kommit på en coverstory.
Så, när hon väl kom hem, höll jag upp termometern och sa,
– Jag väntade tills du kom hem för jag var inte riktigt säker på om detta verkligen var muntermometern?
– Jo, svarade hon. Det är det… väl?
– Vaddå väl?, sa jag.
– Jo, det är absolut muntermometern… Eller?
– MEN LÄGG AV NU!
Jag tittade på min tjej som skrattade retligt och sedan tittade jag på termometern. Jag stoppade den i munnen. Efter ett tag pep den till. 38.2, stod det. Så jävla värt det.