Varje dag innan jag ska sätta mig ner och börja skriva har jag som rutin att bläddra lite samt läsa ett litet stycke ur en bok av någon skribent som jag beundrar. Detta göra jag för att komma in i rätt rytm, orden faller på något sätt lättare när man hör vad som ska komma härnäst.
Vilken bok jag väljer beror på vad jag ska skriva. Idag, till exempel, ska jag skriva en slags essä och valde därför When you are engulfed in flames av David Sedaris. Jag bläddrade, slog upp och läste följande parti:
”The house I grew up in was located in a subdivision, and when my family first arrived the front yards were, if not completely bare, then at least close to it. It was my father who rallied the neighbors and initiated a campaign to plant maples along the side of the road. Holes were dug, saplings were deliviered and my sisters and I remarked that, with the exception of birds, trees were the only thing on earth that weren’t cute when they were babies. They looked like branches stuck into the ground, and I remember thinking that by the time they were fully grown I would be old.
And that’s pretty much what happened.”