Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Svalbard del 2: Ut i Vildmarken

När vi på tisdagsmorgonen traskade ner till den guidefirma som skulle hjälpa oss med transport samt säkerhetsutrustning stötte vår lilla expedition på problem direkt. Vår plan var nämligen att korsa Svalbard på det smalaste stället – mest för att det låter tufft – men vår transportbokning hade mystiskt nog försvunnit. Om vi ville åka båt bort från Longyearbyen samma dag, sa personalen, var vi tvungna att haka på ett gäng paleontologer som var på väg till en utgrävningsplats. Coolt! Vi accepterade glatt och hyrde sedan gevär, knallpistoler, snubbeltråd och en nödsändare. Vår nya ambition var alltså att bli landsatta på någon gudsförgäten plats för att sedan för egen maskin ta oss tillbaka till civilisationen. Det funkar det med.

Annons

En värre motgång var dock att han som försökt fixa en vakthund åt oss inte hade lyckats med detta och att vi nu insåg att vi var tvungna att hålla isbjörnsvakt på nätterna – något som kan bli tufft på bara två pers. Men vi hoppade ner i ribbåten med plugghästarna och drog iväg.

Det coola arkeologgänget visade sig ledas av en viss Jørn Hurum (ej på bild) – en norsk paleontolog som  funnit både den omdebatterade plesiosaurusen Predator X och det 47 miljoner år gamla primatskelettet Ida. Nu var han här på Svalbard med sitt team av actionarkeologer för att leta efter ett ytterligare ett förhistoriskt sjömonster. De skulle bo tre veckor i ett tältläger, precis ner vid det isbjörnskryllande ishavet.

När paleontologerna släppts av insåg jag att det var vår tur härnäst. Snart skulle vi vara helt ensamma i vildmarken. Om jag ser rädd ut på bilden är det dock bara en slump.

Efter nån timmas båtfärd blev vi avsläppta vid en plats som heter Vindodden. Guiden varnade för isbjörnar en sista gång och gasade sedan iväg.

Nästan omedelbart såg vi en Polarräv. Hur jävla coolt är inte det!

Kalle blev så till sig att han var tvungen att posera lite på ett isberg.

Sedan började vi gå.

Vi gick.

Och gick.

Överallt såg vi vildrenar.

Och lämningar av vildrenar.

Grejen var att dessa renar var inte som vanliga vilddjur, när de såg oss blev de omedelbart nyfikna och ville komma fram och hälsa. Det var som om de var så ovana vid människor att de inte visste vad den där pinnen Kalle bar på var och vad den kunde göra med dom. Det var mycket fint. Vi tänkte att det måste ha varit så över hela jordklotet innan civilisationen kom och sabbade allt och tillsammans fick vi ett så kallat ”moment”.

Sedan gick vi vidare.

Efter ett tag stötte vi på första riktiga hindret: en flod som måste korsas.

Kalle hoppade så klart tajt och kontrollerat över.

Jag, däremot, stod länge och tvekade. Jag kan nämligen inte hoppa ordentligt. Om jag har någon svaghet som internationell äventyrare så är det just min hoppteknik. Jag hoppar lite som ett barn eller kanske som en medlem i showdansgruppen Bounce.

Ja, ni ser ju.

Imorgon: Den stora törsten.

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar