Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Svalbard del 5: Isbjörnsattack!

När jag vaknade denna morgon kollade Kalle lite fåraktigt på mig och sa, ”Förlåt. Men jag var bara så himla hungrig.” Och utanför tältet mötte mig detta lilla isbjörnsvakts-stilleben. Lägg märke till djurtanden som ligger bland grejerna. Exakt så var det på Svalbard: skelettdelar och djurbajs precis överallt. Jag överdriver inte nu, marken var täckt med skelett och bajs. Till slut såg man dem inte ens. Man ba’, ”Vad är det här som ligger i sovsäcken? Jaså? En valtrosskäke. Jaja.” Så kasta man i väg den över axeln.

Annons

Vi gjorde oss iordning för dagturen till glaciären Drønbreen. På vägen dit korsade vi typ 30 forsar. Det var lite läskigt ibland men Kalle, som är världens största Bear Grylls-fan, sa att det inte är någon fara så länge vattnet inte överstiger ens knäskålar. Så det kan ni komma ihåg.

Själv hoppade han så klart över de flesta hinder.

Efter lunch bestämde vi oss för att provskjuta hyr-geväret. Det var en tysk Mauser från 1940 – så naturligtvis fanns det hakkors och grejer på den. Lite bisarrt kanske, men uthyraren sa att det iallafall aldrig var använt i krig. De hade köpt ett oanvänt lager eftersom de är så driftsäkra och aldrig klickar och så.

Och det gjorde det inte heller.

Precis efter att vi skjutit så hörde vi plötsligt helikoptrar i luften. Först blev vi skraja och tänkte att någon kanske hört skotten och trodde att vi var i fara. Men när helikoptrarna passerat oss glömde vi snabbt bort dem. Vi gick vidare, spånande på hur man bäst skulle kunna beskriva det speciella Svalbard-underlaget när vi kommer hem.

”Det är som att gå i en helt nyplöjd åker”, sa Kalle. ”Fast i uppförsbacke.”
”Jag tycker att det är som att gå på en tjock gymnastikmatta”, sa jag. ”Med träskor under.”
”Eller som att gå på blöta skumgummimadrasser”, sa Kalle. ”Med bajs och skelett på.”

Moränfältet framför glaciären, som hade sett ut som en liten jordvall på håll, visade sig enormt mycket större än vi någonsin kunnat ana. Det var kilometer efter kilometer av grus, stenar och klippblock. Det var fruktansvärt jobbigt att ta sig fram över. Men jag hade drömt att få gå på en äkta ishavsglaciär sedan jag gick i småskolan, så fram skulle vi.

Och när vi äntligen var där: ”Ehhh. Okej?”

På väg tillbaka fick Kalle plötsligt mottagning på sin mobil. Kalles polare James skickade vidare nyheten om att en brittisk expedition blivit överfallen av en isbjörn samma morgon och att en 17-årig hade dött och 4 personer var svårt skadade. Vi kollade kartan och insåg att britternas läger låg i det naturreservat som vi precis passerat. Vi insåg också att helikoptrarna vi hört måste ha varit för de skadade samt att de blivit överfallna på ett moränfält, nästan exakt som det vi stod på. Vi var nog båda väldigt skakade när vi långsamt gick tillbaka till lägret.

Jag kanske tramsar lite när jag skriver om vår resa här på bloggen, och inget fel i det, men jag vill ändå säg det här: När det gällde vår egen säkerhet under resan så var vi hela tiden dödsallvarliga. Vi läste på innan, valde hela tiden lägerplats med perfekt uppsikt, vi hade både snubbeltråd och isbjörnsvakt och lagade alltid maten en bit från tältet. Vi gick också mestandels i områden där det är ovanligt med isbjörn och Kalle är en van jägare OM en galen björn skulle dyka upp – de är ju trots allt världens farligaste rovdjur.

Så om någon mot förmodan blir inspirerad och vill uppleva ett eget litet äventyr efter det här så vill jag vara oerhört tydlig: Skaffa rätt utrustning för det ni vill göra och lär er använda den. Utan rätt grejer är det farligt att vandra överallt, även i Sverige. Läs också på hur du undviker eventuella faror och fuska sedan inte med detta. Överhuvudtaget. Det KAN naturligtvis hända en olycka ändå, men det kan det göra hemma i stan också. Okej? Ni har fattat? Inga dåraktigheter nu? Kan vi fortsätta?

När vi kom tillbaka till lägret låg vi länge och pratade om attacken. Medan mina fötter torkade i ett par hotelltofflor kände jag hur rädslan började förvandlades till en slags stolthet. Det var vår dröm att göra det här och vi hade faktiskt inte bara genomfört det, utan vi hade också genomfört det som min idol Roald Amundsen skulle ha gjort: samvetsgrant, ordentligt och lite harigt. Inte som Scott som bara brakade på och tyckte att han var för cool för att lära sig åka längdåkningsskidor (och naturligtvis slutade som en mänsklig Solero). Den lite fega och neurotiska sidan jag alltid har föraktat hos mig själv hade alltså visat sig vara användbar! Det kändes fantastiskt. Jag berättade för Kalle vad kommit fram till.

”Wow”, sa Kalle och tittade allvarligt på mig. ”Du har verkligen mognat av den här upplevelsen”.

Sedan sprang han iväg och jagade några renar.

Imorgon: Hopplöshetens dal.

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar