Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Texas roadtrip dag 8

Gårdagen började med en fantastisk soluppgång, så snygg att man skulle kunna peka kameran lite varsomhelst ändå kunna sälja bilden som plansch på Gallerix. Världsklass, Marfa. Dixie var dock lite deppig, hon hade fäst sig vid husvagnen och tyckte att det var trist att behöva bo på vanliga hotell i fortsättningen. Jag försökte förklara för henne att vi MÅSTE vidare, att det är själva grejen med en roadtrip – och livet – och då blev hon lite gladare trots allt.

Annons

Frukosten intogs på Frama – de hade goda muffins från Food Shark, kaffe från lokalt rosteri (Big Bend roasters) och gäster som pratade om hur knäppa de nya gitarristerna i deras band är. Helt enkelt nästan exakt som att fika på söder alltså – fast detta fik så klart ligger mitt i öknen, sju timmar med bil till närmsta storstad.

Orsaken till att jag bara åt en halv muffin till frukost var att jag skulle orka äta lunch på Tacos del Norte innan vi lämnade Marfa – en old schoolmexare som jag hört talas om och skulle visa sig vara mycket bra. Till maten drack jag dock en horchata – en söt mexikansk risdryck – som är det enda hittills i mexmatskulturen som jag haft lite svårt för. Eller svårt förresten, jag AVSKYDDE det. Smakade fruktansvärt. Exakt som om någon mixat ett glas mjölk med en burk hudkräm.

Efter lunch rullade vi ut på vägarna igen. Det är i Marfa-trakterna som filmer som James Deans Jätten och No country for old men spelades in. Och det märktes. Det var oerhört vackert och nästan lite kusligt. Inte en chans att vi skulle stanna och ta upp några pottklippta liftare med tryckluftsdrivna slaktmasker! Efter att vi passerat gränsstaden Presidio åkte vi igenom Big Bend ranch park tills vi till slut var framme i Terlingua Ghosttown – den mest avlägsna platsen i USA.

Medan vi bar in väskorna på hotellrummet kom Dixie springande och skrek att hon hade sett en spindel stor som en fågel. Jag skrattade lite och skakade på huvudet tills jag såg hur en enorm tarantellaspindel lugnt promenerade mot vår dörr. Jag släppte omedelbart väskorna och började skrika som en liten flicka. Precis när jag önskade att en cowboy med en spetsig pinne skulle dyka upp och döda spindeln, så gjorde det just det. Älskar Texas. Cowboyen pekade på mina Converse och sa något på spanska som jag tolkade som att tarentellas kan bita igenom sulan på gympapjucks. Yes, äntligen en ursäkt att köpa cowboyboots!

Efter spindelincidenten surade Dixie ett tag – i alla fall tills vi gick till Starlight theatre och käkade chili. I Terlingua hålls nämligen varje år världsmästerskapen i chilikokning och Starlight theatres ska vara bäst. Den var ok. Men ölen var kall och det fläktade behagligt trots den varma ökennatten och när trubaduren sa ”let’s send a thought to those sorry bastards who suffers up in the snow, while we sit down here, with open doors and a ice cold Lone Star on the table” så var det ett av de där perfekta ögonblicken i livet som man inte kan få för många av och som är orsaken till att man åker på roadtrip över huvud taget.

Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar