Varning: Extrem, manlig fåfänga

Jag vet inte hur ni gör, men då och då använder jag min dators Photo Booth-funktion till att testa nya looks. Man kan i lugn och ro finjustera sin nya look, jämföra exakt i vilken vinkel den nya mössan tar sig bäst ut och så. Jag vet att det är fåfängt, men jag jobbar ju faktiskt för världens största modetidning för män. För oss är extrem, manlig fåfänga inget konstigt. Om någon dyker upp till jobbet med till exempel en manskjol säger vi bara ”snygg kjol” och går vidare med våra liv. För oss är manskjol inget konstigt. Inget konstigt alls.

Här är ett par gamla looks som jag provat ut med hjälp av Photo Booth: 

När jag för ungefär ett och ett halvt år sedan upptäckte att unga modenördar börjat klippa sig i den flottiga 50-talsfrisyr jag haft sedan mitten av 90-talet fick jag ångest och började i panik odla ut håret. Det kanske låter konstigt att göra något så tidsödande som att odla hår i ett tillstånd av panik, men mitt hår växer väldigt snabbt. Och så överdrev jag lite. Iallafall, när jag väl fick långt hår bestämde jag mig för att uppfylla en drömt: att bli en sådan sorts kille som ser tuff ut i Oakley Shields, världshistoriens snyggaste solglasögon. En accessoar som faktiskt endast kan användas till långt hår. Jag hittade ett par Oakleys på eBay och spenderade lång tid framför Photo Booth för att få till den rätta asshole-looken. Dock fick jag den aldrig att funka så nu ligger glajjorna och samlar damm tillsammans med ett par grillz, ett turkosarmband och en uppsättning sådana silverkåpor man sätter längst fram på bootsen.

För en yngre generation är bandanan något man endast förknippar med bakfulla Big Brotherdeltagare. Men en gång i tiden var de faktiskt otroligt snyggt med bandanas. Om du inte tror mig, googla till exempel Sonny Barger, Dennis Hopper eller Ian Astbury. Just det. Dock kan bandanan vara en lynnig älskarinna: är du det minsta obekväm i plagget ser du direkt fånig ut. Lite som när din personliga bankman precis köpt en ny Harley eller när kvinnor bär kläder inspirerade av filmen Annie Hall. I våras, någon gång, bestämde jag mig dock för att försöka bli en av de lyckliga få som faktiskt passar i plagget. Min plan gick ut på att ha bandana under så lång tid, men utan att någon såg mig, att jag inte ens märkte att den var där. Självmedvetenhet och bandanas går nämligen INTE ihop. Som ni ser misslyckades jag.

Den här looken gillar jag! Visst ser jag ut att spela bas väldigt bra? Visst ser jag ut att ha gått på musikhögskolan? Visst ser jag ut att vara med i ett metalband som kommer från Göteborg men turnerar mycket i Tyskland och bara har manliga fans som vill snacka tempobyten och atonala matteriff efter spelningarna? Visst ser jag ut att ha tre jeans, två par sneakers och över sexhundra svarta t-shirts i garderoben?

När min flickvän påpekade att jag såg fånig ut i toffs och jag inte orkade ha håret slängande som en tonåring längre klippte jag av mig det igen, men jag behöll skägget och började kamma håret rakt bakåt istället för att ha det i en quiff. Jag siktade på looken, “nyutsläppt fånge i 60-talets USA som försökt vattenkamma sig inför första mötet med sin övervakare”. Just den här bilden tycker jag är den bästa bild som någonsin tagits på mig. Så här misstänksam, men samtidigt nyfiken, vill jag alltid se ut. Hur ordnar man det? Kan man fixa till looken framför Photo Booth, ta sig –  utan att röra en muskel – till en botoxklinik och skjuta över en lapp där det står, “Så här vill jag se ut för alltid. Jag är beredd att offra alla mina ansiktsuttryck OCH rörligheten i min överkropp. Ordna det.”