Precis som i gangsterfilmer finns det grejer som jag gillar så mycket att jag helt enkelt vouchar, går i god, för dem. Lite då och då tänkte jag därför att det skulle kunna vara kul att gå i god, voucha, för saker på den här bloggen. Triggervarning: förvänta er inte bred konsumentupplysning av typen ”Sommarens 3 bästa roséviner på PET-flaska”. Detta är högst subjektiv vouchning som det är mycket möjligt att ingen annan går igång på. Okej?
I så fall: låt vouchandet börja.
1. Empirical Spirits Minor Threat 2
Ibland kommer någon med en idé som är så självklar att man knappt kan fatta att ingen gjort det tidigare. Danska Empirical Spirits är ett sådant exempel. Precis som alla andra hippa, danska företag just nu är företaget startat av en före detta Nomamänniska som applicerar krogens filosofi på andra grejer. Men istället för att producera en ny sorts hantverks-gin, en skandinavisk single malt eller en sake på danskt kulturspannmål – så är deras grej att de uppfinner ny sprit. Från grunden. De gör alltså bara spritsorter som aldrig existerat förut. Jag vouchar! Deras mesta kända flaska hittills, ”Fuck Trump and his stupid fucking wall”, var till exempel ett destillat på habanero – men när chilin destillerades så försvann all hetta och bara dess fruktiga smak återstod. Ganska så mind blowing om ni frågar mig. Nu har de i alla fall även börjat sälja färdigmixade drinkar på burk och häromveckan kom den andra upplagan som jag givetvis beställde direkt. Smaken är mjölk-oolong, krusbär och björksav – hur gott låter inte det?! Resultatet är iallafall torrt, läskande och underligt gräddigt, som en blandning mellan en japansk Highball och en Cream soda. Perfekt för alla som vill återuppleva ungdomens alkoläskfyllor utan att behöva dricka rävgift. ”Minor threat 2” kostar cirka 400 spänn för 4 burkar och kan beställas på Empirical Spirits hemsida (än så länge).
2. Shotaku glass company
När jag var i Hong Kong förra sommaren hade jag en närmast metafysisk barupplevelse. På en fantastisk bar vid namn Ronin serverades jag pyttesmå, kanske 20 cl, iskalla biror i ölglas så tunna så att det kändes som om ölen höll på plats med magi snarare än nedsmält, stabiliserat kiseldioxid. Ja, det kändes som om man höll direkt i ölen. Det var mitt livs största ölupplevelse och sedan dess har jag letat efter dessa fantastiska glas. De visade sig snart vara av ett japanskt (naturligtvis) märke kallat Shotaku glass company – en före detta glödlampsfabrikör som sadlat om till att producera verkligen superdupertunna glas. Problemet var bara att det var så tunna, och ganska dyra, att jag inte våga beställa på nätet. Men när min flickvän och jag var i den japanska butiken Zakka i Malmö förra veckan så hittade vi dem och, ja, det är ur ett Shotaku-glas jag dricker på bilden ovan. Jag vouchar så hårt att det är löjligt!
3. Energy Flow av U-Zhaan och Ryuichi Sakamoto
I avdelningen populärkulturella randfenomen inom matvärlden hittar vi denna nya video med japanska tablaspelaren U-Zhaan i samarbete med gamla ambient-favoriten Ryuichi Sakamoto. Låten är baserad på Sakamotos fina Energy flow, men spelad på det nordindiska slagverket tabla, och med med mina begränsade japanska språkkunskaper verkar den handla om hur soft det är i japanska badhus? Jag vouchar! Orsaken att jag skriver om låten i en matblogg är dock för att jag länge följt U-Zhaan på Instagram. Och då inte främst för hans överjävliga tablaskillz utan för att han uteslutande postar inlägg om japansk curry. Curry är ju, som alla som har läst min bok ”Tokyo för foodisar” vet, japanska hipsters motsvarighet till hamburgaren – det är mat att ranka, prata om, gräva ner sig i. Jag känner att jag bara måste ha koll på den japanska curryscenen. Med instagrams autoöversättning blir det dock ofta ganska svårtytt. I ett av U-zhaans inlägg kan man till exempel läsa att han ”sålde en läcker blad vid stationen så jag gjorde en kaew-grävling med ett rädisablad.” Vad det betyder? Ingen aning. Men jag vill också göra kaew-grävling med ett rädisablad!