Jonas Cramby

Jonas Cramby

Jonas Cramby

Krogliv och hemmamatlagning med Cafés matskribent.

Crambys klimatmat: dag 12

Jonas Cramby  |  Publicerad 2019-09-29 12:42  |  Lästid: 3 minuter

Varje år under bokmässan har kokboksavdelningen på mitt förlag Natur & Kultur ett kuligt party där kockar och kokboksförfattare lagar smårätter och häller vin. I år var denna fest på asmysiga vinbaren bar la lune (missa inte den när ni är i Götet) och en av smårätterna var svenska ostron från ostronplockaren Lotta Klemming. Har du inte ätit svenska, handplockade västkustostron förut kan jag förstå varför, de är ofta ganska dyra. Men satanaaperkelää vad goda de är. Köttiga, krämiga, salta. Om odlade franska ostron är lättuggade radiopopostron är de handplockade västkustostronen frijazz, noiserock och opera. Det är ostron för ostronälskaren och Klemmings ostron är några av de godaste jag ätit. 

Precis som musslor är svenska vildplockade ostron väldigt klimatsmart mat, särskilt om man väljer den japanska invasiva arten Crassostrea gigas. De är knaggligare, större, mindre eleganta och växer snabbare än den inhemska arten Ostrea Edulis — den sort som kallas belon i Frankrike och som ofta anses vara vida överlägsen den japanska. Eftersom Ostrea Edulis växer långsamt, och de lätt övermannas av Crassostrea gigas, utför du därför nästan ett slags delikat viltvårdsarbete genom att äta upp de japanska busarna. 

Jag gillar gigas-ostron och har inget emot att de ofta är ganska stora. Jag gillar dem av samma anledningar som att jag gillar alla ostron (utom dem som ger en gulsot). Inte för att de är allmängiltigt goda utan för att de är så komplexa. Ett ostron är samtidigt både något väldigt gott och lite äckligt, de är samtidigt enkla och sublima, eleganta och slabbiga och man känner sig på samma gång sofistikerad och grym när man slurpar i sig ett dussin levande mollusker. Men på samma sätt som man ibland behöver försvara ostronet inför de sjåpiga måste man också ta tillbaka det från snobbarna. Det finns ofta något oförtjänt tjusigt över ostronätning. Något tillkrånglat, fint, som om man behöver ha en sommelierutbildning och prata som Carl Bildt för att kunna njuta av ett. Det måste man inte. Rent historiskt och i stora delar av världen är ostron enkel, billig arbetarklassmat.

I södra delarna av USA äter man till exempel gärna sina ostron per säck och till en frostig industriell lager (gott!) medan man i Japan ofta grillar dem på gatan. Här är ett recept på grillade ostron från min bok Japansk grillning som jag tycker att ni ska testa, särskilt om ni är lite tveksam till att äta ostronen råa.

Foto: Roland Persson
  • Motoyaki
  • 4 personer
  • 8 ostron
  • ½ gul lök, finhackad
  • 1 dl finhackad shiitake eller enoki
  • 1 msk smör
  • 1 dl kewpiemajonnäs eller annan majo
  • 1 tsk shichimi togarashi (japansk kryddblandning) eller vanligt chilipulver
  • 1 msk miso
  • finskivad salladslök
  • citronklyftor
  • salt

Stek lök och svamp i smör i en stekpanna på medelvärme tills de är mjuka. Smaka av med salt. Rör ihop majo, shichimi togarashi och miso. Rör i svamp och lök. Öppna ostronen och lägg på en klick av majoblandningen. Lägg på grillen och grilla tills fyllningen bubblar fint. Toppa med lite salladslök och pressa över lite citron.

Nu är det bara två dagar kvar av min lilla klimatundersökning och även projekt #sorteramatresten börjar gå mot sitt slut. Efter att ha samlat ihop typ tre bananskal på hotellrummet i Göteborg är det nu dags att ta med dem hem till Stockholm där jag ska ägna helgen åt att sammanställa mina siffror samt försöka räkna ut hur långt mina sopor denna vecka kan driva en stadsbuss. Det känns mycket spännande. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar