Helgen har spenderats med att höststäda min sambos familjs lantställe. När man umgås med större sällskap uppstår det ofrånkomligt en del utmaningar, inte minst om man försöker äta efter en 48-sidig benhård klimatrapport skriven av världens kanske 37 torraste människor. Jag hade, som jag såg det, tre val: 1. Äta det som bjuds 2. Ställa massa krav eller 3. Ha med min egen lilla matlåda.
Idag när varenda människa är vegetarian, 5:2are, LCHF:are eller glutenallergiker har det blivit vanligare att ställa massa specifika dietkrav. Men att komma med menyförslag när man blir bortbjuden, tycker i alla fall jag, gör en till något av en douchebag – så det var uteslutet. Då återstod frågan om jag skulle äta det som serverades, och kanske rucka på mina nya principer, eller ta med en egen matlåda och ses som en obotlig kuf?
Jag inser att det jag skriver nu inte kommer göra mig mindre kufig men jag ställde mig själv frågan WWBD – What Would Buddha Do?
Efter att ha mediterat i över tio år har numera min hjärna fyllts av så mycket flum att jag finner att den nordindiske protohippien har en del smart att säga. Till skillnad från vad många tror var till exempel inte den historiska Buddha strikt vegetarian. Det sägs till och med att han dog efter att han ätit en portion dåligt långkokt fläsk (vilket väl borde betyda att buddhister skulle kunna gå omkring med en portion pulled pork i en kedja runt halsen?)
Han menade att även om det såklart är bra att minimera alla levande varelsers lidande och såna grejer så är det inte heller särskilt coolt att vara för kinkig med maten. Så om någon BJUDER dig på grejer du egentligen inte vill äta, säg ”tack” och ”det var gott” och ät skiten. Det tyckte jag var ett bra råd och glufsade tacksamt i mig maten – som lyckligtvis mest bestod av bra grejer som grönsaker, fisk och musslor, havets verkliga klimathjältar.
En annan positiv grej med att vara ett helt gäng människor över helgen är att det blir massa, härliga matrester att sortera i projekt #sorteramatresten. Så här halvvägs in i projektet kan jag därför konstatera att jag hittills sorterat nästan sju kilo matrester. Det ska bli otroligt spännande att försöka räkna ut hur långt det tar mig på en av Stockholms biogasdrivna stadsbussar. Från Mariatorget till Slussen? Till Sickla? Till Blåsut och tillbaka?!?! Jag har ärligt talat ingen aning.
TIPS: Journalisten Michael Pollan, som jag nämnde i förra inlägget, skriver inte bara oerhört inflytelserika och underhållande böcker om mat, odling och klimat. Hans senaste bok, som jag läser just nu, handlar om fördelarna med att i pensionsåldern börja experimentera med psykedeliska droger. Med en personlig utgångspunkt skildrar han den psykedeliska historian och skriver om alla de forskningsprojekt som har börjat bedrivas inom området igen efter att ha ansetts tabu sedan 70-talet. Det är otroligt spännande, särskilt med tanke på att Pollan verkligen inte är någon flummig hippie utan mer en trevlig, korrekt vetenskapsjournalist, lite som om Victoria Dyring på Vetenskapens värld plötsligt skulle börja ta ayahuasca och magic mushrooms. Sedan tycker jag också att det är spännande att psykedelia och meditation alltid haft vissa beröringspunkter. Många av 60-talets hippies menade till exempel att en LSD-tripp kan vara en genväg till att nå den slags upplysning man annars bara kan få genom decennier av meditation – medan den buddhistiska traditionen naturligtvis helt förkastar alla sorters droger. Själva grunden i deras filosofi är ju precis tvärtom – att man ska kunna uppleva det innevarande ögonblicket helt och fullt utan att hela tiden hoppas på en annan mer ideal tillvaro där man är lite smalare, lite rikare, lite mer framgångsrik eller lite mer stenad. Michael Pollan själv säger sig ha slutat experimentera med droger efter boken skrivits, det är ju trots allt livsfarligt, utan får samma positiva effekter genom att meditera.