Annons

Jonas Cramby
Jonas Cramby är skribent och krönikör i Café. 2009 prisades han av Sveriges Tidskrifter som Årets krönikör. Vill du också prisa Jonas, eller av annat skäl komma i kontakt med honom, maila [email protected].

Annons
 

Fitnessfredag: Träningsdagbok vecka 1

Lördag: MMA-träning 90 minuter
Ungefär tio minuter in på årets första kampsportspass vet jag att jag kommer kräkas någon gång den närmsta timmen. Det kommer inte gå att hindra, det är bara en fråga om att försöka undvika att göra det i ansiktet på en träningskamrat.

Annons

Vi har kört uppvärmning med kettlebells och har man, som jag, inte gjort det tidigare känns det som att träna tyngdlyftning samtidigt som man blir jagad av en tjur uppför en backe. Det är fruktansvärt jobbigt. 

Jag lyckas på något sätt ta mig igenom teknikdrillarna men när vi börjar sparras går det inte längre: jag springer mot toaletten samtidigt som jag spyr i munnen. Då hör jag hur tränaren säger att det är vattenpaus och hur mina kurskamrater kommer gående efter mig. Och precis då kommer andra spyan. Den knuffar liksom den första ut ur munnen på mig och båda två kastar sig mot toalettväggen innan jag hinner stänga dörren efter mig. Det är fruktansvärt pinsamt. När jag skurat väggen en stund hör jag hur mina tränare står utanför. Han knackar försiktigt på dörren och säger, “Hur är det Jonas? Mår du bra?”
På kvällen kan jag inte röra mig. Jag har jag ont i hela kroppen, mår illa och drabbas hela tiden av skamsköljningar. Vad håller jag på med? Jag är äldst i klassen, jag är mest otränad, minst koordinerad och har nästan ingen erfarenhet av sport överhuvud taget. De andra är karatekillar hela bunten. Är jag dum i huvudet som vill träna världens hårdaste fullkontaktskampsport bara i en fåfäng förhoppning om att se ut som en sekelskiftes Starke Adolf? Då börjar min fot värka. Den värker så mycket att jag är övertygad om att jag fått en blodpropp och ringer sjukvårdsupplysningen. Smärtan avtar dock samtidigt som jag pratar med den vänliga sköterskan och jag lägger skamset på. 
Om jag ska kunna få råg i ryggen och en gammeldags järnfysik så måste jag först och främst bli tuffare mentalt, inser jag. Att vara mentalt tuff är att kunna styra sina känslor och tankar, att inte deppa ihop vid motgångar utan se det positiva i jobbiga situationer och försöka lära sig av det. Men vad är det positiva i det här?
Då dyker en mening upp i hjärnan. Jag skriver ner den på en lapp, lägger lappen i min byxficka och går sedan och lägger mig.
Måndag: MMA-träning 90 minuter
Det är inte lätt att gå till den andra lektionen, men med min nyfunna motivation i byxfickan så går det. Jag tar mig genom uppvärmningen och teknikdrillarna – trots att min nya träningspartner Kalle är 20 centimeter längre och 20 kilo starkare än min förra träningspartner Klas. Under sparringen får jag plötsligt kramp i vaden och klappar ut. Jag stretchar och upptäcker att jag var ytterst nära att spy men att jag inte märkt det i stridens hetta och om jag inte klappat ut hade jag antagligen kräkts i ansiktet på min sparringpartner. Och följdaktligen aldrig kunnat vissa mig i den civiliserade världen igen. Tack, vaden.
Onsdag: MMA-träning 90 minuter
Jag spyr visserligen idag. Men jag gör det precis när tränaren sagt, “Det var allt för idag” och jag gör det i toaletten med låst dörr. Det känns som en stor framgång. Faktum är att på bara en vecka har min kondis ökat drastiskt. Eftersom kampsportsträning innebär att man kör oerhört intensivt i en rond för att sedan vila blir det som ett 90 minuter långt intervallpass. Vidrigt men sjukt effektivt. På torsdagen har jag inte ens ont i kroppen när jag vaknar och jag känner mig pigg och redo att lägga till ett ytterligare ett löppass nästa vecka.
Då och då händer det dock att min motivation falnar och jag känner mig dum i huvudet igen. Då vecklar jag upp lappen i min jeansficka och läser: Jonas Cramby ger allt. Det kanske inte är mycket, men det är allt han har.
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar