Min bok Mandomsprovet, som ni kan läsa en liten recension av här, innehåller ju en hel del verkliga personer. Så hur är det egentligen för en vanlig människa att plötsligt bli en karaktär i en bok? Det måste ju va helsjukt. Jag frågade en av huvudpersonerna, min geniala kompis Klas Ekman*.
Hur känns det egentligen att vara en karaktär i en bok?
– Hedrande förstås. Men jag var orolig innan du skickade över manuset, eftersom jag inte visste riktigt vad du skulle ta upp.
Hur tycker du att du framställs?
– Som förvånansvärt new ageig. I början är jag ju rätt gnällig, så det är ju skönt att se att det skett någon sorts utveckling även i mitt liv. Eller tycker du fortfarande att jag är gnällig? Är jag det?
Stämmer skildringen?
– Att jag är new ageig? Nej, det tycker jag nog inte, även om vi båda två förstås blev oerhört inspirerade av David Lynchs Catching the big fish och genast bokade upp oss på den där kursen i transcendental meditation som drevs av några avhoppare, och som var mycket billigare än ”originalet”.
Vem tycker du borde läsa Mandomsprovet?
– Alltså, den är ju inte direkt smal – så den passar alla som någonsin reflekterat över dagens mansroll. Boken är nästan besvärande öppenhjärtig, så den visar ju upp mänskliga sidor som lätt glöms av när det ska konstrueras teorier och debattartiklar. Men för den vanliga läsaren – jag lägger verkligen ingen värdering i ordet vanlig – så är det en väldigt underhållande historia om en tonåring över trettio och hans utveckling för att växa upp och hitta en vuxen identitet. Och för kulturfolk är det den där sortens bok som jag inbillar mig att sådana där Jens Liljestrand-typer försöker skriva, men de är lite för nöjda med sig själva, eller kanske rentav lite för fega, för att faktiskt lyckas. Mandomsprovet är allt annat än självgod. Och rolig på riktigt.
* Ett hett julklappstips är förresten den superbra biografin Sjung tills du stupar som Klas har spökskrivit tillsammans med Tommy Körberg.