Eftersom det bara är några år sedan jag började skriva på heltid – och jag arbetat med en massa andra grejer – så kan jag helt ärligt säga att skrivyrket är det jobbigaste jobb jag någonsin haft. Som så många av mina kollegor har jag inte ett dugg arbetarklasskomplex för att jag inte utför ”ett hederligt dags arbete” utan bara sitter på min röv hela dagarna och hittar på grejer. För så här är det: att varje månad häva ur sig den enorma mängd text som krävs för att försörja sig i en bransch som inte höjt frilansarvodena på 20 år är oerhört ansträngande för hjärnan (i alla fall för mig). Jag läste en gång att den mentala ansträngning som krävs för att skriva en text på 1 000 tecken är i paritet med att spela ett parti schack – man ska samtidigt ha koll på det man gör just nu, vart man vill komma och var man varit. Tänk då hur det är att ha en text på 8 000 tecken i huvudet? Eller 350 000? Det är därför att alla som någonsin skrivit en bok, hur risig den än är, har min djupaste respekt. Det är som ni har byggt ett hus med era egna händer. Skitsamma om det regnar in lite eller om ens tröja fastnar i en utstående spik – du byggde ju ändå ett motherfuggin hus! Starkt jobbat!
Alltså, nu vill jag varken klaga eller skryta över hur jobbigt det kan vara att jobba som frilansskribent: jag har alltid drömt att ha det så här. Men jag kan tycka att det är fuskigt att det inte syns utanpå hur hårt vi frilansskribenter egentligen arbetar. Jag menar: arbetar du stenhårt fysiskt får du ju breda axlar och läckert spelande underarmsmuskler. Vad får vi? Dålig hållning och otrevliga kommentar på Twitter? Vore det inte rättvist om man fick ett väldigt snyggt fejs av att använda huvudet så mycket? Eller åtminstone en vackert bullig huvudform, fullt av blå ådror som spelar vackert när vi tänker på något klyftigt?
Vem fixar?