I lördags var det årets största hundutställning på Älvsjömässan i Stockholm. Trots att vår tonårshund Hopper kan vara en handfull ibland, bestämde vi oss ändå för att ställa ut honom, bära eller brista. Så här gick det.
På vägen till hundutställningen var Hopper nervös men förväntansfull. Det ser man på tungan. Alltid när Hopper är nervös, men förväntansfull, sticker han ut tungan så där. På pendeltåget pratade vi med en konstig kille som satt och åt kokta ägg ur en plastpåse och Hopper flippade ur, började hoppa omkring och kröka rygg som en rodeotjur. Det gjorde mig ännu mer nervös och övertygad om att allt skulle gå åt helvete. Vi skulle bli utskrattade av alla bitchiga hundmänniskor med fleecevästar och hundgodishölster där på mässan.
På hundutställningen träffade vi Hoppers uppfödare, Patrik och Annelie på Zicans, och så fort Patrik tog kopplet var det som en scen i Mannen som pratar med hundar. Efter bara ett par minuter blev Hopper foglig och lugn. Jag förstod att jag försökt hantera Hopper som jag hanterade min förra amstaff Curtis, med småprat, kel och beröm. Men Hopper är en annan typ, han blir bara uppspelt av beröm och behöver en fast hand, tydliga gränser (och ett nytt strypkoppel). ”First discipline. Then affection”, som Cesar skulle ha sagt.
När det var dags för Hopper kände vi nästan inte igen honom längre. Han var så duktig. Men domaren såg sträng ut. Han stirrade superlänge på honom. ”Vad är det här för skithund?”, såg han ut att tänka.
Då kom det plötsligt en kvinna med några band. Hopper hade vunnit sin grupp! Av 14 juniorhannar var han alltså bäst, och inte bara det: Hopper fick också ett intyg om att han var av championkvalitet och direktkvalificerade sig till hundherrfinalen. Det var som en scen i en amerikansk sportfilm, där en ung pojke från landet dyker upp i snickarbyxor och gubbkeps till de öppna uttagningarna för amerikanska baseballigan och visar sig ha en gudabenådad slagarm och omedelbart blir draftad till New York Yankees.
Eftersom vår uppfödare hade en annan hund i finalen fick Patriks kompis visa Hopper. Kolla så tjusigt han står! Och Hopper också! Det var ett femtontal hanhundar som kvalificerat sig från de andra grupperna. Vuxna hundar, flera av dem importerade från andra länder. Hopper var vid det här laget trött och hade, enligt uppfödaren, också cirka två kilos övervikt. Trots detta kom han femma! Hopper var underdogen, bokstavligen, som trots övervikt, ringovana och sin unga ålder, 10 månader, ändå kom femma. Vilken succé!
Och det bästa av allt: under dagen hade vi utvecklat en ny, fin kontakt.
Eller förresten, det bästa var nog rosetterna.