Ett vanligt MMA-pass börjar med uppvärmning för att sedan följas av teknikövningar och avslutas med antingen fysträning eller sparring.
Som nybörjare är det just sparringen som samtidigt är det läskigaste och det roligaste med att träna MMA. Innan vi börjar sparras brukar alltid Waldo, världens bästa tränare, påminna oss om att det inte är en tävling, ingen räknar poäng och att vi måste försöka att inte bli förbannade på varandra.
Aggressiviteten är inget problem för mig, jag har snarare problem med att inte börja fnittra. Inte heller sparringen tänker jag på i termerna vinna eller förlora. Det viktiga är att jag LÄR mig, att jag växer som motionsfighter, vän och människa.
Detta gäller dock inte min träningspartner Klas Ekman.
Jag har nämligen hört att han går omkring på stan och säger att han ”vinner” över mig på sparringen. Ja, tydligen så ”vann” han nästan varenda gång förra veckan. Jag är ärligt talat chockerad. Jag menar, vem räknar ”vinster”.
Och det som nästan gör mig ännu mer förbannad är att han inte ens brukar vinna: sist vi sparrades vann jag till exempel på submission de tre första gångerna, för att sedan förlora två, sen vinna en och – när jag var utmattad – förlora två till.
Ormen Klas och min dotter Dixie.