Igår på Moderna muséet utspelades en välbekant scen mellan en 50-nånting man och en 20-nånting kvinna i informationen:
– Ursäkta? Var hittar jag Ed Ruscha-utställningen?, sa mannen.
– Ed Rusch-AY hittar du där, sa den unga kvinnan.
– Va?
– Det uttalas så: Rusch-AY.
– Varför då?
– Det vet jag inte.
Mannen började frenetiskt bläddra i programbladet.
– Konstnären måste väl ha en tanke med att det uttalas Rusch-AY, sa han.
– Det tror jag inte. Det gör nog bara det.
– Jag menar… det normala vore ju att uttala det Ruscha.
– Ove släpp det där nu, bröt mannens fru in.
– Lyssna, sa mannen. Namnet Ruscha, uttalas ju Ruscha. Det är jag hundra på. Men om konstnären av någon anledning väljer att uttala det Rusch-AY så måste det ju ha en anledning och i så fall tycker jag att det vore bra om personalen visste vilken det var.
– Det är inget jag känner till i så fall, sa den unga kvinnan.
– Men är du ens säker på att det uttalas Rusch-AY?
– Ja.
– Hundra?
– Ja.
Mannen öppnade munnen som för att säga något när hans fru avbröt.
– Ove…
Han tystnade genast. Slog det ihoprullade programbladet mot handflatan ett par gånger medan han långsamt avlägsnade sig.
– Ooookej, sa han.