13.15. Hopper, Dixie och jag gör oss i ordning för att gå på promenad. Det är ett himla sjå att få in alla i hissen. Titta så smockfullt det är:
För ett par veckor sedan hade jag precis packat in alla i hissen på exakt detta sätt när en kvinna i 55-årsåldern ställde sig bakom mig.
– Jag får inte plats eller?, sa hon irriterat.
– Nej, tyvärr, sa jag. Du får vänta.
Hon suckade djupt och jag såg på henne att hon innerst inne visste att barnvagn faktiskt trumfade att hon var äldre, kvinna och van att få sin vilja igenom. Men så lätt ville hon inte ge sig.
– Vilken våning ska du till?, sa hon.
– Trean, sa jag.
– Aha! Jag ska till femman, sa hon triumferande.
– Det finns bara fyra våningar, sa jag.
– Åååååååh, skrek hon då och gick med demonstrantivt stampande steg uppför trappan.
14.15. I Hagaparken är det lika vackert som vanligt. Jag går långsamt på de hårt packade snövägarna och funderar. Då känner jag plötsligt hur marken börjar skälva under mig. Det mullrar dovt och jag hör ett slags mumlande ljud som hastigt närmar sig bakom kröken.
I sista sekund hinner jag styra undan barnvagnen, rakt in i en snövall.
När hela mammagruppen äntligen passerat drar jag ur barnvagnen ur snöhögen och börjar traska hemåt igen.
15.20. Hemma går jag direkt till kylskåpet. Jag tar jag ut Dulce de lechen, det finns fortfarande en hel del kvar. Jag tar lite i en sked och retas med den. Jag liksom biter efter den i luften, naffsar men drar i sista stund undan. “Grrr”, säger jag och sen “Wroaar!” och sen börjar jag skratta hysteriskt. Men jag äter inget.
