Bara ett par månader efter svalorna gjorde samma Ingela den här piratflickan på mig, ett ganska så klassiskt Sailor Jerry-motiv. Jag minns att när vi satt där kom det in en nästan helt fulltatuerad man och började småprata med henne.
Han drog upp skjortärmen och visade en liten, liten plätt – stor som en 50-öring ungefär – som var tom vid armvecket. Han frågade Ingela om hon hade tid att tatuera in ett körsbär där när hon var klar med mig och jag minns att jag tänkte, ”Vafan är han inte klok? Måste han ha ALL hud täckt? Det är ju skitfult!.”
Idag förstår jag honom. Trots att jag rent intellektuellt kan förstå att jag har en del tatueringar kan jag knappt se dem själv. Jag ser bara den trista huden emellan och kan inte vänta tills den är helt ifylld. Jag kan ligga vaken på nätterna och passa ihop tatueringsmotiv på armarna, som om jag spelat för mycket Tetris. Minns ni det? När man såg blocken landa även när man blunda? Precis så har jag det.
Jag var så klart nöjd när tatueringen var färdig, förutom med en sak. När jag hade t-shirt på mig stack bara ett par gröna, små stövlar fram. Folk fråga om jag hade en mästerkatt eller kanske jultomte där under. Så efter ett par veckor la jag till rosorna.
Jag minns också att jag tyckte att piratflickan var attraktiv och jag började fantisera om att mamman till mitt framtida barn skulle precis se ut som henne.
Och vet ni, det gör hon.
Så när vi till slut träffades lade jag till texten ovanför.